Den 5 juli blev jag och Peter stolta föräldrar till en liten Leon, och den känslan är obeskrivlig!

Det var söndag morgon den 4 juli och jag hade gått över 10 dagar, och kl 8 på morgonen började jag få lite värkar och jag blev jätteglad att det nu kanske skulle komma igång. (Väldigt frustrerande att gå över tiden)
 Vid 13 avstannade värkarna och jag blev lite besviken över att det troligtvis bara var förvärkar.
Runt 5 halv 6 gjorde Peter mat och vi satte oss vid bordet för att äta och då började värkarna komma tillbaka starkare och starkare för varje gång och jag förstod att jag kanske skulle få åka in till BB idag ändå.
Men jag tänkte att jag skulle försöka stanna hemma så länge som det bara gick (Hemskt om man skulle bli hemskickad).
 Sen vid 8 på kvällen var värkarna så starka och kom inom 1 minuts intervaller att jag ringde in till förlossningen och sa att jag inte ville vara hemma längre, de frågade om jag var förstföderska och tyckte då att jag nog kunde stanna hemma ytterliggare en stund men jag stod på mig och sa att vi kommer in.
 Jag skrek till Peter att han skulle göra en smörgås till sig själv och sen skulle vi åka till BB, men han kom knappt in till köket innan jag skrek igen att jag nog skulle behöva föda i sängen och då blev det fart ska jag lova!!
Resan till K-stad var den värsta jag varit med om, och Peter körde inte i laglig hastighet...
Kom in till BB vid 9, och blev undersökt vid halv 10. Då var jag redan öppen nästan 7 cm och på mycket god väg.
Fick lustgas men den tyckte jag inte hjälpte så mycket, så de fick höja till det högsta direkt. 
Kommer inte riktigt ihåg när jag var helt öppen men det kanske var strax efter midnatt, och då sa jag att nu ville jag ha riktig bedövning!
Men då svarade Barnmorskan: Men lilla vännen du hinner inte få någon bedövning för du ska föda nu.
 Då blev jag lite rädd, men det gick snabbt över för då kom krystvärkarna och jag fick koncentrera mig på att föda. Det gjorde fruktansvärt ont men tyckte ändå att det var ganska "skönt" att äntligen få krysta.
Och kl 01.04 kom det ut en liten kille som vägde 3905 och var 51 cm lång, och lyckligare stund har jag aldrig varit med om!
Direkt efteråt kommer jag ihåg att jag sa till Peter: Men detta var ju inte så farligt! ;)